Områdets historia

Östermalm heter området i östra Umeå beläget mellan Östermalmsgatan, Järnvägsgatan och Kungsgatan. Området har en relativt lång historia. Stundom brokig, tidvis spännande. Här betade en gång kavalleriet sina hästar och här verkade olika hantverkare. Idag ligger Träsnidaren Östermalm bara någon minut från centrum med service och restauranger, sjukhuset och universitetet. Historien om hur Ralph Erskine fick skapa detta område är spännande.

Fram till 1940-talet hade det karaktär av utkantsbebyggelse med små hus och gårdar vilket framgår av stadskartan från 1937. På 1950-talet byggde Förvarets fabrikstvätt en stor tvätt med adress Skolgatan 111-115. Inom området låg också två snickerier, Olssons och Sandbergs. En liten ”glassfabrik” fanns i hörnet Järnvägsgatan-Östermalmsgatan. Idag finns inga av de ursprungliga små husen och gårdarna från det gamla Östermalm kvar. Från 1940-talet och framåt har större flerfamiljshus och radhus, Östermalmsskolan och Katolska kyrkan byggts på tomterna där de gamla husen låg.

Träsnidaren Emil Sandberg
Träsnidaren Emil Sandberg har fått ge namn åt både en gata och vår bostadsrättsförening. Tillsammans med familjen flyttade han som 10-åring till en mindre gård på Östermalm. Emil Sandberg började 1919 som möbelsnickarlärling i faderns verkstad och utbildades senare av Carl Malmsten och vid Slöjdföreningens skola i Göteborg. 1933 etablerade han tillsammans med fadern och brodern Sandbergs möbelsnickeri på Östermalm. Med erhållet mästarbrev i träbildhuggaryrket började han på 1950-talet arbeta som yrkeslärare vid Umeå stads yrkesskolor. Han byggde ett eget hus åt sin familj i hörnet Skolgatan-Träsnidargatan, intill snickeriet.

Emil Sandberg har under en nära 70-årig verksamhet framställt en rad förnämliga verk inom möbelsnickeri och träsnideri. I hemmet fanns flera möbler och en dörr som visade prov på hans skickliga hantverk. Han skapade också ett stort antal träreliefer med motiv från olika delar av Västerbotten. Hans verk finns i flera av länets kyrkor bl. a i Tavelsjö och flera stadsdelskyrkor i Umeå. År 1985 fick Emil Sandberg ta emot Kungliga Patriotiska sällskapets medalj i silver av första storleken.

När Umeåhus 25 byggdes var man tvungen att riva Emil Sandbergs bostad och verkstad. Han flyttade tillsammans med sin hustru Ester in i en av föreningens bostadsrätter på Järnvägsgatan. Från inflyttningen 1989 och fram till sin död 1998, 93 år gammal, disponerade Emil Sandberg en liten verkstadslokal intill tvättstugan på Järnvägsgatan 12. På väggen utanför verkstaden i ”Pelarhuset” hänger hans stora trärelief ”Livets träd” och en minnestavla.

Riksbyggen bildar brf Umeåhus nr 25
1986 erbjöd Umeå kommun Riksbyggen att köpa Östermalmsområdet i kvarteren Duvan, Ejdern och Måsen för drygt 8 miljoner kronor. I september samma år bildades Riksbyggens bostadsrättsförening Umeåhus nr 25, med uppgift att låta uppföra bostadshus med kompletterande lokaler.

Riksbyggens och den byggande styrelsens uppfattning var att låta den internationellt kände arkitekten Ralph Erskine (1914-2005) få sätta sin speciella prägel och karaktär på bostadsprojektet och arkitektuppdraget gick därför till Erskine. Hans tidiga skisser av områdets utformning var baserade på en typ av bebyggelse med förhållandevis långa, låga och sammanhängande huskroppar i ett slags böljande konturer, som säkerligen skulle ha blivit ett uppmärksammat inslag i stadsmiljön. Klara likheter fanns med Bykers wall i Erskines gigantiska projekt i Newcastle, England.

Den byggande styrelsen ansåg tiden mogen för en ny typ av bebyggelse, men med en annan utformning än skissförslaget. Erskines nya skisser kom därför att handla om hus av mera skiftande karaktär; hus med smala huskroppar av varierande längder och höjder från 2 till 11 våningar. Från Umeå kommuns ledning, främst från ledande politiker, hade man i samband med beslutet om markförsäljningen framfört att man gärna såg en bebyggelse som skulle upplevas som något av ”stadens ansikte mot öster”.

Erskines nya skisser väckte stor uppmärksamhet och ledde bland annat till diskussioner mellan honom, företrädare för Umeå kommun och dess stadsarkitektkontor och bostadsrättsföreningen. Dåvarande stadsarkitekten Hans Åkerlind var kritisk mot höjden på höghusen och ansåg att de kunde begränsas till sex våningar. Bebyggelsen öst på stan var hus i högst tre våningar. Erskines förslag med 11-våningshus skulle därmed innebära ett markant avsteg från tidigare byggnadsprinciper. Bostadsrättsföreningens dåvarande styrelse och även företrädare för Umeå kommun, såväl politiker som tjänstemän, tilltalades dock av djärvheten och det spektakulära i Erskines förslag.

Diskussionerna resulterade i en kompromisslösning som innebar att de högsta husen ”kapades” ett par våningar till 9 våningar men i övrigt blev resterande förslag intakt som underlag för den nya stadsplanen för området. Projekteringen kunde därmed fortsätta enligt Erskines intentioner och området fick därmed sin nuvarande utformning. En viktig strävan var att åstadkomma en intim och trivsam miljö med små torg, gränder och gröna gårdsytor mellan husen. Färgskalorna från de omkringliggande trähusen har tagits upp i områdets färgsättning och gågatorna i området är tänkta som en fortsättning av Umeå innerstads struktur. Med de båda 9-våningshusen och mellanliggande hus efter Östermalmsgatan markeras var innerstaden börjar.

Bygget åren 1988 till 1991
Umeåhus 25 var ett relativt komplicerat byggprojekt. Markförhållandena var besvärliga och krävde grundläggning med 19 000 meter pålar och det ”aggressiva” grundvattnet krävde speciell dränering. Parkeringsfrågan var en annan svår nöt att knäcka. Parkering ovan jord skulle innebära ett 60-tal färre lägenheter samtidigt som byggkostnaderna skulle minska men kommande driftkostnader slås ut på ett färre antal lägenheter. Resultatet blev att man bestämde sig för ett underjordiskt garage med närmare 160 platser. Den utformningen gav en bättre utemiljö i området med mindre parkeringsytor ovan jord.

Totalt byggdes 23 hus i 2 till 9 våningar med 229 lägenheter fördelade på 18 stycken 1:or, 83 2:or, 52 3:or, 46 4:or, 20 5:or, nio 6:or samt en studerandelägenhet. Senare har ytterligare två lägenheter tillkommit i och med att två tvättstugor byggts om. I området finns också en gemensam kvartersgård med samlingslokal som rymmer drygt 50 sittande gäster, flera gästrum, expeditioner, personalutrymmen, gym och bastu.

Byggmarknaden i Umeå var mycket ”het” de aktuella åren med stor byggverksamhet och efterfrågan på bostäder. Detta bidrog till att höja kostnaderna. För att klara ekonomin i projektet ställdes stora krav på den byggande styrelsen vid upphandlingen. Vid anbudstidens utgång hade anbud inkommit från fyra generalentreprenörer, ABV (senare NCC), Skanska, HN Bygg och OF Bygg. Efter kompletterande förfrågningar och förhandlingar gick uppdraget till ABV/NCC för anbudssumman ca 136 miljoner kronor. Andra stora kostnadsposter i bygget utöver mark var, räknat i miljoner kronor, ungefär: indexhöjningar 24, moms 18, räntor och kreditiv 14, bygg-projektledning och kontroll 8, projektförändringar 5.

Innan bygget kom igång blev det många turer med lånemyndigheterna, bl a beviljade Bostadsstyrelsen förhöjt lånetak med hänsyn till den speciella utformningen och grundläggning m m. Den 8 juni 1988 kl 10.00 kunde spaden sättas i jorden. Bygget drabbades av vissa förseningar vilket ledde till kostnadsökningar som dock till största delen kompenserades med vitesersättning för generalentreprenören. Underentreprenörer för bygget var för VVS: Gullängets Rör, el: ABB Installation, mark: NCC Mark, ventilation: Fläkt Svenska AB, målning: Lundqvists Måleri AB, golv: BL Interiör. Totalt hölls 31 byggmöten under tiden från byggstarten i juni 1988 till den sista inflyttningen i maj 1991. De första lägenheterna var färdiga för inflyttning i oktober 1989.

Ändrade ekonomiska förutsättningar
Genom beslut i riksdagen ändrades boendets ekonomiska villkor radikalt från och med 1991. Inkomstskatten och fastighetsskatten sänktes, moms lades på tjänster och varor som tidigare varit momsbefriade, t ex värme-, vatten- och elavgifter, fastighetsskötsel och administration. Samtidigt minskades de statliga räntebidragen kraftigt. Detta ledde till att de ursprungliga driftkalkylerna fick revideras.

För den nya bostadsrättsföreningen medförde de ändrade förutsättningarna att årsavgiften måste höjas markant. Avgiftshöjningarna blev naturligtvis mycket kännbara för föreningens medlemmar och medförde problem bland annat med att hitta köpare till bostadsrätterna vid flytt. Dessa svårigheter accentuerades under större delen av 1990-talet då bostadsefterfrågan allmänt sjönk.

Att få en långsiktig tillfredsställande ekonomisk lösning för föreningen blev den allt överskuggande frågan för de kommande styrelserna. Många bostadsrättsföreningar tvingades i konkurs och staten bildade ett särskilt riskkapitalbolag, Venantius, som övertog topplånen i de krisdrabbade bostadsrättsföreningarna. Under 1994 startade förhandlingar mellan föreningen, Riksbyggen, Venantius och bottenlånegivaren Stadshypotek. Efter många och segdragna överläggningar kunde dåvarande ordförande Sven Eriksson och vice ordförande Torbjörn Midunger träffa en uppgörelse om rekonstruktion med finansiärerna hösten 1996. Den innebar bland annat att en del av topplånen avskrevs, vilket minskade de fortsatta ränteutgifterna för föreningen.

Genom fortsatta aktiva insatser från styrelsen när det gällde att begränsa driftkostnaderna samt fallande marknadsräntor och sänkt fastighetsskatt har föreningens ekonomi från 1997 utvecklats mycket gynnsamt ända fram till idag. Tack vare engagerade människor, dvs en aktiv styrelse, intressegrupper och personal från Riksbyggen utvecklas föreningen ständigt och behåller en fortsatt hög servicenivå, en väl fungerande fastighetsskötsel samt god och stabil ekonomi. Det är tryggt!